Det har nu gått 8 månader sedan livet visade mig karusellernas baksida. Ni vet när det bara snurrar. Det snurrar så pass att du mår illa bara av tanken på åkturen. Det är bara det att den här åkturen kan du inte hoppa av bara så där, för åkturen är livet. Berg och dalbanan har plötsligt börjat loopa i loopen, farten eskalerar och du börjar känna att shit, jag kan inte hålla balansen längre, det här var inte roligt. Du har liksom klamrat dig fast under lång tid. Eller ja, så känns det. Du som brukade ha kontrollen har plötsligt inte alls någon kontroll. På någonting. Du vet inte ens hur du tagit dig till den plats du är, du vet bara att du är där och då. Kanske kippar du efter andan. Kanske är du som förstenad. Du kan inte göra någonting. Kanske kan du inte ens ta dig upp ur sängen. Det enda du där och då kan göra är att försöka andas, låta eventuella tårar bara rinna. Du känner att du inte är värd någonting…
Jag pratar inte om lejonen på Savannen som jagar dig, precis som det gjort i alla tider. Nä, idag är inte faran lejonet eller björnen. Idag är det våra tankar om oss själva som är vårt största hot. Det är de som aktiverar vårt fight, fligth or freeze-respons, dvs på svenska vår kamp eller flyk-respons. Det som fått människan att överleva i årtusenden. Eller Stress kort och gott.
Vad är då stress? Jo, stressen vi idag upplevs när vi inte har balans mellan det vi utsätts för och hur vi kan hantera det hela. När vi upplever kraven blir för stora i förhållande till hur vi kan hantera dem är en orsak som får det hela att tippa över. MEN det kan vara precis tvärt om också. Om vi får för lågt ställda krav på oss blir vi också stressade för att vi har för stora kunskaper. Sedan har vi kontrollen också. När vi känner att vi har möjlighet att kontrollera våra uppgifter ja, då är vi i balans, rubbas detta då kan vi också uppleva stress. Inom psykologin pratar man om krav-kontroll modellen.
Stress är nödvändigt för vår överlevnad, det är en naturlig reaktion som finns nedärvt sedan vi blev människor. Det hänger med i den så kallade reptil-hjärnan. Det är som sagt hur vi reagerar och agerar på stressorerna vi möter i vardagen som avgör vem av oss som blir mer eller mindre stressade. Stress i sig är inte en sjukdom, det är när vi utsatts för långvarig stress utan tillräcklig återhämtning vi hamnar i sjukdomstillstånden utmattningssyndrom eller Post traumatisk stress tex. Det jag upplever som stressande kanske inte är det som stressar dig och tvärt om. Det som avgör är våra tidigare erfarenheter och vår personlighet. Det finns dock gemensamma nämnare som vi alla kan uppleva stressande och det är när det är mycket på jobb, skola eller det händer massor av saker i privatlivet som vi inte kan kontrollera.
Stressorer tänker du. Vad är det? Det kan vara psykiska eller kognitiva som hot om våld tex. Det kan vara fysiska som om du blir svårt sjuk eller för all del även höga ljud. Eller det kan vara sociala. Antingen att du har för mycket aktiviteter med vänner eller kanske har du inte några vänner alls. Det man kan se är gemensamt för dessa tre områden är att de skapar stress inom oss då amygdala (reptil-hjärnan) uppfattar detta som ett hot och alltså sätter igång en stress reaktion för att försöka lösa situationen. Kroppen försöker undanröja faran för att hitta balans.
Under dessa 8 månader som gått har jag skata men säkert hittat tillbaka till ett nytt jag, för det är så att vi måste förändra vårt liv för att komma igen. Acceptera och förändra. Det som denna gång orsakade mitt fall var saker som stod utanför min makt att påverka, jag kunde bara hoppas att det skulle ändras annars hade jag fått utarbeta en annan plan. Nu behövde inte plan B sjösättas i detta nu utan för tillfället så kan jag jobba vidare på den väg jag styrde in på. En hel del förändringar har gjorts och jag känner att kontrollen finns. Kanske är det så att även du behöver hitta mer kontroll över livet för att vardagen ska fungera mer smärtfritt och enkelt? Om så är fallet, ja då har jag en liten gåva till dig.
Du hittar den här!
Varsågod och trevlig helg!
Namaste!