Jag är hemma med förkylning i dessa pandemitider så jag får helt enkelt inte vara på jobbet även om jag inte känner mig särskilt sjuk just idag utan hade gått till jobbet som vanligt om det inte var för att det är restriktioner som säger att man ska vara hemma vid minsta symptom och eftersom jag har det jobb jag har som kräver att jag är på plats kan jag inte jobba. Jag hoppas ju och tror jag bara har en vanlig förkylning och att jag inte åkt på det som härjar och skoningslöst skördar liv runt om i världen. Just i dag är jag feberfri. Hurra. Det innebär att jag både vågat vara på min yogamatta lite försiktigt men även att jag vågat planera lite för framtiden. Jag har suttit och skrivit flera sidor i mitt collegieblock. Saker som ska upp här på min sida för lansering av företaget jag startade förra veckan. Det känns både spännande och läskigt. Men det är mitt liv och jag har liksom i mer än 20 år tänkt och filurat på och drömt om att en dag ha något litet eget. Så i våras, då kom det till mig. Då kom dagen när drömmar inte längre kunde vänta för att citera Sofia Sivertsdotter.
Livet ja, livet är oförutsägbart och lärorikt. Äntligen har min pollett trillat ned, kalla mig trög om du vill det står för dig i så fall. Bättre sent än aldrig tänker jag. Äntligen har polletten trillat ned att det är ok att känna att jag kan göra och att jag bör göra det jag själv innerst inne vill göra. Om än jag gör det i liten skala. Jag kan liksom inte förneka mig själv det längre. Jag bara måste. Sakta men säkert genom tre utmattningar har livet lärt mig vikten av att lyssna på mig själv. På min själ. Att följa den och hjärtat. Inte det som samhället förväntar sig av mig, inte det familj och vänner förväntar sig av mig. Nej, att följa min egen inre röst och våga stå kvar i det. Att vara autentisk. Att vara ärlig. Att vara sårbar. Att vara jag.
Det är inte lätt det ska gudarna, änglarna och universum veta. Inte på något sätt. Samtidigt som oron kan riva i en, djävlarna från förr sitta på axlarna och ropa högt och ljudligt, Jante hoppar och stampar av ilska för att jag vägrar lyssna så jublar själen och hjärtat. Visst tvivlar jag ibland. På mig själv, då när jag inte lyckas stänga av de ovan nämnda. Men så viftar jag bort dem och då känner jag tilliten till att det här det kommer fungerar, det kommer bli något bra. Det är en sjuhelsikes resa, värre än Valkyria och Helix på Liseberg men samtidigt så spännande och utvecklande.
Ibland bara måste man och det var nu jag behövde.
Vågar du ta kommandot och sköta rodret i ditt liv?
Gör du det du brinner för?
Det som får dig att må bra?
Vågar du gå emot strömmen och följa ditt hjärta?
Vågar du bryta normen?
Namaste!
livingbyerika.com 